När jag tänker efter har jag nog alltid varit intresserad av hockey. Som 5-åring började jag själv att spela i Björnligan, under den tiden bodde vi i Norrköping och jag spelade i Vita Hästen. Det var någon gång innan jag började grundskolan som vi flyttade till Linköping och när jag inte fick plats i laget här började jag istället att simma. Min egen hockeykarriär tog då slut, men jag fortsatte att kolla mycket på hockey och jag skulle säga att det var där och då som mitt hockeyintresse började på riktigt. Det var sedan i början av 90-talet som det här lite överdrivet stora intresset ordentligt tog fart och sedan dess har jag inte missat många hockeymatcher.
Hockeyn och LHC har gett mig många fantastiska minnen att blicka tillbaka på, ett av dem är när Andreas Kreü gjorde mål från halva plan på Miika Kiprusoff i Globen inför 3500 tillresta LHC-fans, det var rätt fränt. Ett annat minne är givetvis finalerna och när vi vände 3-1 i matcher mot Frölunda 2010. Detta är ett favoritminne mest för att dem gjorde samma sak emot oss 2006. Då trodde vi att vi skulle slå ut dem när vi ledde med 3-1 i matcher, det kändes ganska klart, så det var så skönt att vi fick vår hämnd 2010. Sedan finns det en massa härliga minnen runt om kring hockeyn. Som till exempel den gången när vi tog två minibussar och åkte upp till Skellefteå i slutspelet. Vi åkte från Linköping klockan fem på morgonen och var tillbaka ett dygn senare. Det är som ni vet några mil till Skellefteå, spelarna fick nys om detta och betalade faktiskt våran resa, det är något jag aldrig kommer att glömma.
Precis som många fantastiska minnen har det även funnits många härliga spelare genom åren, där Helber var en stor favorit. Många av de spelare som jag kommer ihåg mest, är spelare från början eller mitten av 90-talet som till exempel Uffe O’Boy (Ulf Söderström, red.anm). Jag gillade alltid Martin Knold också, för mig räcker det inte med att en spelare bara är skicklig på isen, utan man måste ha någonting mer. Det är lite svårt att sätta fingret på varför dessa spelare är favoriter. Bland annat kan det handla om karaktär, Blomdahl är ett exempel på en spelare med härlig karaktär. Det finns många genom åren som har haft olika egenskaper men för min del handlar det mycket om att jag vill se spelare visa känslor och glädje på isen.
Jag har haft säsongskort hos LHC sedan jag var i de yngre tonåren. Till en början var det farsan som hade säsongskorten, men när jag kom upp i de äldre tonåren köpte jag mitt första egna säsongskort på ståplats. Sedan dess har jag i princip haft säsongskort varje säsong, förutom de två år jag bodde i Göteborg. Då hade jag inte något säsongskort, men jag reste hit mycket ändå under den perioden. Jag använde mina 25 semesterdagar till att åka på hockey och jag blev hånad varje gång. Detta speciellt då jag tog en semesterdag och åkte 30 mil fram och tillbaka för att kolla på första ispasset i Cloetta Center. Jag fick höra från kompisar och kollegor att jag var dum i huvudet, men jag tyckte att det var kul. För mig handlar det mycket om allt runt omkring hockeyn, det har det blivit som en tradition för mig att kolla på första ispasset.
Anledningen till att jag tecknar säsongskort varje år är självklart för att jag älskar hockey och LHC, men själva sporten är faktiskt bara halva anledningen. Andra halvan är att få komma till arenan och träffa alla. Att få känna atmosfären och känslorna man får i kroppen när man är på plats i arenan. Att känna nervositeten innan match, när man inte vet om man ska gå därifrån i besvikelse eller i glädje. Sedan till nästa match spelar det egentligen ingen större roll hur det gick utan det är det ovissa plus att man får genomlida allt tillsammans med vänner som för mig är den stora glädjen i sporten. Därför är nästan halva upplevelsen att vara på plats, det är inte alls samma sak att kolla på TV. Det är en skön stämning på läktaren och bland LHC-fansen, det är rätt lätt att komma in som ny supporter. Jag har genom åren lärt känna många vänner genom hockeyn, vilket jag är otroligt tacksam och glad över.
LHC är en stor del av mitt liv och jag skulle ärligt säga att min relation till klubben kanske är lite väl intensiv ibland. Att följa LHC ligger väldigt högt i planeringen och saker som exempelvis jobb väljs ibland bort på grund av hockeyn. Min första bisyssla är hockey och även vid de tillfällen som jag till exempel varit utomlands följer jag klubben via internet och media. Klubben och LHC ligger mig varmt om hjärtat och känslor som väcks inom mig när jag tänker LHC är glädje, spänning, nervositet och gemenskap. LHC är tvåa efter tjejen.
I arenan idag sitter jag placerad på aktiv sitt och det är en favoritplats just nu. Jag har nämligen kommit till det dilemmat att jag har blivit så pass gammal att jag tycker att det är skönt att få sitta ibland, men jag vill inte sitta hela tiden. Jag tycker att man lever sig in i matchen mer om man får stå och leva ut. Därför är aktiv sitt det bästa alternativet för det ger mig möjlighet att stå och sjunga med i ramsorna utan att jag stör någon bredvid.
Som jag nämnde är vänner och gemenskap för mig en viktig del av hockeyn och de människorna jag sitter bredvid är en viktig del i val av plats. Lika barn leka bäst. Jag vill gärna sitta bredvid likasinnade och jag har personligen svårt för att vara tyst när personer på läktaren ska leka experter och yttra sig om spelare eller situationer. Sedan är det extra kul när vi är ett gäng som har haft säsongskort med ungefär samma platser under många år, det blir som ett kompisgäng som sluter upp inför matcherna och det är väldigt kul. Man lär känna de personer man sitter runt och nu på aktiv sitt är vi ett gäng som ses innan säsongen och väljer ut platser tillsammans. Vi har redan varit här i arenan, provsuttit platserna och visualiserat hur vi ska formera oss inför nästa säsong.
Hoppet inför nästa säsong är att jag ska ha lika kul som jag brukar ha. Om jag kollar tillbaka genom åren så har det egentligen inte nödvändigtvis varit som roligast när det har gått som bäst resultatmässigt. Det som händer vid sidan av isen är som sagt lika viktigt. Däremot hoppas jag att vi ska ta ett steg till åt det spelsätt som Bert vill spela, det vill säga med hårdare fysiska krav på spelarna. Det är alltid roligare att se någon som kämpar, före en kille som åker och glider, så det ser jag fram emot.
Med det sagt vill jag självklart rekommendera er att också teckna ett säsongskort. Har du ändå tänkt att gå på några matcher i vinter är det mycket trevligare att ha sin plats. Det ger dig möjlighet att knyta nya vänskapsband och att komma till arenan och känna atmosfär istället för att sitta hemma framför tv:n. Det kommer att ge dig en helt annan upplevelse av sporten. De vänner som jag har lyckats lura med mig på hockey har blivit bitna när dem har kommit hit. Innan har de kollat på tv någon gång, men har inte tyckt att det har varit speciellt roligt. När dem istället har tagit sig hit till arenan säger dem ”fy fan va roligt det var”. Så har du inte varit och upplevt hockey på plats så tycker jag att du ska ta chansen i vinter, att komma och uppleva den glädjen som jag finner i hockey, den önskar jag att alla fick uppleva. Varje säsong brukar jag vid något tillfälle försöka ta med mig ett par stycken som jag vet aldrig eller väldigt sällan har kollat en hockeymatch live, responsen från dem har varit väldigt positiv när dem har sett matcher live i arenan.
/Roger Rosengren
