Det nya LHC?

Det känns nämligen som om vi nu har utvecklat ytterligare en egenskap till vårt lags spel i det här slutspelet. LHC:s karakteristiska snabba spelvändningar och lir har kompletterats med en arbetsmoral och inställning att vägra ge upp. Det har förstås även funnits tidigare, men jag upplever att det nu är hundraprocentigt, varje match, varje period, varje byte och varje moment. Och varje spelare. Tillsammans är vi Starka helt enkelt.

Redan när jag flyttade till Linköping för 25 år sedan var det en liraranda över lagets spel. Då var det Hacke Carlsson, Christer Kårebrand och Mikael Pettersson som underhöll på en litet lägre serienivå. Redan då fanns också de snabba uppspelen samt backar som fyllde på som fjärde forward i offensiven, då personifierat av linköpingsonen och lagkaptenen Per ”Pera” Svensson.

Det var en spelkultur som formats redan långt tidigare i linköpingshockeyn och som utvecklades vidare även på den högsta serienivån med Magnus Johansson som härförare och med lirande, tekniska centrar som Ulf Söderström, Johan Franzén, Tony Mårtensson, Mikko Peltola och Niklas Persson. Dessa ackompanjerades med genombrottsstarka energiforwards som Mike Helber, Pelle Eklund, Fredrik Johansson och Musse Håkanson.

I nästa generation fortsatte Mattias Weinhandl, Jaroslav Hlinka och Jan Hlavac att bidraga med extrem skicklighet och ”lir” som förtjuste publiken.

Men denna säsong och i detta slutspel har alltså ytterligare en ingrediens adderats. Beslutsam kampstyrka. Att aldrig ge upp. Att alltid ge allt. Spelare som Almtorp, Sebbe, Salle, Figge, Fishen, Albin, Rahimi med flera har arbetat extremt hårt i varenda byte ute på isen. Detta adderat till den finess och spelkunskap som Mange, Bäckis och förstakedjan gått i bräschen för har helt enkelt skapat ytterligare en dimension i vårt kära LHC. Många gånger har jag också upplevt många spelare i vårt härliga lag som svarar för både lir och kamp. En ny dimension LHC.

En dimension som när man upplever den, trots extremt tunga suddenförluster, nästan gör att man får en tår i ögat av stolthet! Så vill vi alla se LHC! Titta bara på Christopher Fish som kom in som gubben i lådan i match 4 och åkte mängder med skridskor och delade ut den ena tacklingen efter den andra.

Vi skall givetvis nu tillåta oss att vara besvikna ett litet tag, slicka såren och även vara litet förbannade. Detta för att behålla lågan som driver oss alla mot att komma närmare guldet nästa gång.

Men visst vore det väl underbart om vi kunde se detta som ett utvecklingssteg i LHC-historien. Ett nytt steg, bland de många som tagits sedan vi gick upp från division 2 i början av 90-talet.

Att alla spelare som kommer i början av maj för att starta den nya säsongen redan har klart för sig att ”herrejävlar, här är det full fart och full kraft i varenda moment i det här gänget”. Det börjar ju där, för att orka spela med maximal kraft i 80-90 matcher från augusti så måste man förstås vara väl förberedd och även om grabbarna körde grymt hårt ifjol så finns det väl alltid litet till att plocka? Fördelen med Stort Hjärta är ju inte bara känslan för lagkamraterna och klubben utan även att ett stort hjärta gör att man orkar jobba stenhårt hela matchen när man spelar hockey. Att få motståndarna att inte bara prata om LHC:s snabba spelvändningar utan som ett lag som är ”ruskigt jobbigt att möta”.

Min dröm är att publiken inte skall behöva tveka, det är ingen skillnad på en träningsmatch den 8/8 mot SSK, en European Trophy-match eller omgång 37 i Elitserien. Alla matcher ser ut som den tidigare bilden. Vi ska nämligen inte tappa det vi har och byggt på i många år. Just nu är vi laget som aldrig ger upp, som bryter mönster när det går tungt, attackerar i Box Play och som vänder matcher ur underlägen. Men som fortfarande levererar det klassiska LHC-liret.

Får vi till den kombinationen fullt ut lovar jag att publiken kommer att vallfärda till Cloetta Center och att laget kommer att vara extremt svårslaget.

Tillsammans är vi Starka!

Anders Mäki
Vice Klubbdirektör
311 matcher i LHC 1988-1998