När började du kolla på LHC:s matcher?
– Det gjorde jag tidigt, säger Stefan och tänker efter. Jag kan inte ha varit mer än 7–8 år gammal. Då var det profiler som Leif Bogren och Gunnar Svensson som spelade i a-laget. Jag tittade på allt jag kom åt. Håkan ”Hacke” Carlsson blev tidigt en favorit. Han var ungefär tio år äldre än jag och kom upp tidigt i a-laget. Jag var i tidiga tonåren när han härjade som värst.

Vad minns du från LHC-publiken under den här tiden?
– Det har alltid funnits en kärnpublik i Stångebro, svarar Stefan. Jag minns att det ofta var fantastisk stämning, speciellt ju längre säsongen gick och ju viktigare matcherna blev. När jag sedan kom upp i a-laget själv stormtrivdes jag med att spela framför White Lions. På den tiden kunde man ju höra vad folk i publiken skrek. Hade man en dålig dag kunde man höra ett ”byte Jacobsson” från läktaren, det var väl inte lika kul, skrattar Stefan.

Under hela karriären jobbade du heltid på Ericsson och fick barn när du var 26 år. Ångrar du att du aldrig kunde satsa helhjärtat på ishockeyn?
– Nej, jag ångar ingenting, svarar Stefan eftertänksamt. Men om jag skulle ändra något i efterhand skulle jag ha behövt börja träna hårt tidigare, redan i 14–16-årsåldern. De killar som är 14 år och vill satsa på sin hockey i Linköping i dag får de absolut bästa förutsättningarna. Så var det inte för oss som växte upp på 70- och 80-talen. Samtidigt gick det inte att tjäna de pengarna på ishockey som man kan i dag, och jag valde aktivt att satsa på en civil karriär. Det är ett val jag absolut inte ångrar i dag.

Det var du som sköt det avgörande målet mot Tingsryd när LHC säkrade avancemang till division 1 säsongen 1992/93, minns du känslan?
– Ja, och jag minns också att jag gjorde målet på Mattias Elm, skrattar Stefan. Men jag tror att känslan var ungefär densamma som att vinna ett SM-guld. Att stå där i slutet av säsongen och ha vunnit sista matchen, ha nått det gemensamma målet, det är en oöverträffbar känsla. Samtidigt hade jag haft en stor offensiv roll den säsongen, spelat powerplay, gjort många mål, och det var en roll jag trivdes väldigt bra med. Jag gillade att ha det ansvaret på mina axlar.

Du fick vara med om ytterligare en uppflyttning, närmare bestämt i Mora när LHC för första gången blev klara för Elitserien.
– Ja, det var samma känsla av total eufori, konstaterar Stefan. Å andra sidan hade jag en lite mer undanskymd roll i laget den säsongen. Jag tror att styrkan i laget det året var att vi alla köpte våra roller, oavsett om det var den roll vi allra helst ville ha eller inte.

Och sista matchen mot Björklöven blev rätt hyfsad också, eller hur?
– Jo, men det blev nästan lite för mycket fokus på mig i den matchen, svarar Stefan. Jag minns att White Lions hade ett stort tifo med nummer 15 på läktaren och sjöng mitt namn. Alla visste att jag skulle sluta efter den matchen, det var min sista föreställning. För första gången den säsongen fick jag spela med Uffe Söderström och Mike, vi som spelat ihop säsongen dessförinnan, och de sökte mig hela tiden med passningar. Jag gjorde hattrick och njöt av varje sekund.

Några snabba frågor till matchens profil:

Vad var roligast, att göra mål eller assist?
– Mål.

Vilken är den bästa domare du haft?
– Jag brydde mig aldrig så mycket om domarna. Jag insåg nog redan då att det är en förbannat svår uppgift att vara domare.

Vilken är den bästa spelaren du mött?
– Miikka Kiprusoff i AIK. Men jag måste även framhålla Lary Pilut i Tingsryd. Han kunde knappt åka skridskor och var väl en och sjuttio lång. Men vilken fantastiskt smart lirare!

Vilken är din favoritspelare i LHC genom tiderna?
– Ulf Söderström. Han hade ett otroligt spelsinne, hittade passningar som ingen annan och fick det svåra att se väldigt enkelt ut. Svårt att inte nämna Magnus Johansson där också, han hade en otrolig utveckling från det att han blev heltidsproffs.

Favoritminne?
Jag har ju så fantastiskt många fina minnen från alla år, men avslutningen mot Björklöven var helt oväntad och oerhört glädjefylld och känslosam.

Vilken är den bästa lagkamrat du haft i LHC?
– Nizze Landén. Han har alltid ett varmt och positivt sätt mot alla och var en av de som lade grunden till den laganda som starkt bidrog till avancemanget till elitserien 1999.

Vilken är din favoritramsa med White Lions?
– Det är ju få förunnat att ha en hejarramsa om sig själv, så den är så klart en favorit. (Jacobsson, Jacobsson, Stefan Jacobsson, när han träffar pucken så blir det mål, Stefan Jacobsson, förf. anm.)

Hur följer du LHC:s matcher nuförtiden?
– Jag har sett säkert 70–80 procent av hemmamatcherna live, och bortamatcherna på tv. Jag ser det mesta, och kommer så klart att fortsätta göra det.

Vem i årets LHC-lag tror du kommer överraska positivt?
– Niclas Lundgren. En riktigt bra defensiv back som nog är lite underskattad. Sen kommer målvaktsparet bli riktigt bra. De kommer att kriga jättehårt tillsammans och skapa en positiv konkurrenssituation.

Slutligen, vad tippar du för resultat i matchen LHC-HV71?
4–1 till LHC.

Innan kvällens match kommer Stefan Jacobsson att bli intervjuad av Bosse Ohlsson i Stora Baren ca 17.30.