Matchens profiler: Leif, Ulf och Mats Bogren
Publicerad:

Tillsammans har de gjort nästan 30 säsonger i BK Kenty/Linköpings HC. Med det innehar de det inofficiella ”familjerekordet” vad gäller antal säsonger i Kenty/LHC. Men låt oss ta det från början…
Leif Bogren var bara 15 år gammal när han lämnade hemstaden Nässjö där han spelade både ishockey och bandy för att flytta till Linköping. Anledningen var Saabs industriskola där han började i slutet av augusti 1961. BK Kenty fick nys om att en ung grabb från Småland flyttat till Linköping och tog kontakt med Leif och erbjöd en plats i juniorlaget. Det dröjde emellertid inte länge innan Leif kallades upp till a-laget och innan årets utgång hade han debuterat i en match mot Södertälje.
– Vi spelade i det som hette division 2, vilket var den näst högsta serien, minns Leif. Det var en regional serie med stor rivalitet. Inte minst mot Tranås och IFK/IKS som var en sammanslagning av IFK Norrköping och IK Sleipner. De hade många brandsoldater i laget som spelade fotboll på somrarna och det kunde gå riktigt hett till både på isen och på läktarna.
– Men det var aldrig slagsmål, skyndar sig Leif att tillägga. Publiken levde sig in i matchen och buade åt motståndarna, men det fanns inte alls samma ”hat-kultur” som i dag.
Men en specifik match mot Tranås urartade. Leif berättar:
– Vi åkte ner till Tranås mot slutet av säsongen med förutsättningen att om vi vann matchen skulle de trilla ur serien. Det började med att vi inte fick värma upp inför matchen eftersom vaktmästare skulle montera lampor just den kvarten vi skulle värma upp. När vi tog ledningen och matchen började gå mot sitt slut ballade hela föreningen ur. Vaktmästaren kastade in snöskyfflar på isen och deras kapten Bosse Bergfelt brottade ner domaren. Det var ett fruktansvärt kaos.
”Klubbskaften hade de täljt till vassa spetsar”
Ett annat skräckexempel som står ut är ett möte med ett kanadensiskt lag på klassiska Folkungavallen. – De hade spelat cup i Stockholm och avslutade Sverigeresan med några uppvisningsmatcher, bland annat i Linköping, berättar Leif. Det var tidigt i min karriär och på den tiden låg hemmalagets omklädningsrum så till att man passerade bortalagets på väg ut till isen. Jag minns så väl när vi gick förbi kanadensarnas omklädningsrum och såg deras klubbor som stod uppställda utanför omklädningsrummet. Klubbskaften hade de täljt till vassa spetsar. Då var man inte kaxig när man åkte ut på isen!
En annan detalj som skiljde sig från dagens ishockey var mediabevakningen. Men redan på 1960-talet hade Kenty en journalist som åkte med laget på bussen – nämligen den egna spelaren Bosse Ohlsson!
– Han började sin journalistbana tidigt, minns Leif. När vi satt på bussen på väg hem från bortamatcher ringde han hem till Östgöten som han skrev för och rapporterade hur det gått. När vi läste tidningen dagen efter kunde det i slutet av hockeyreferatet stå: ”Bra var även Bosse Ohlsson”, säger Leif och skrattar åt minnet.
Totalt gjorde Leif inte mindre än 17 säsonger i Kenty och LHC, samtliga dessutom i samma division! Men när Leif Bogren slutade 1978 var det långtifrån det sista Linköpingspubliken fick se av familjen Bogren. Nästa generation Bogren i LHC
– Jag hade ju sprungit under Folkungavallens läktare i alla år som farsan lirade, berättar Leifs äldsta son Ulf. Jag och Pierre Ivarsson var där jämt och åkte skridskor på curlingbanan intill rinken, hade vi tur fick vi sedan värma oss nere i panncentralen och kanske få ett glas saft.
Ulf debuterade i LHC:s A-lag 1988, under en period då publiktrycket var stort och rivaliteten med Vita Hästen var påtaglig. Vita Hästen var vid den tidpunkten snäppet bättre än LHC, men inte helt utan orsak, menar Ulf.
– Deras killar hade ju 50 000 kronor i månaden medan vi satt med ett par tusen i lönekuvertet. Vi visste ju på förhand att vi skulle förlora men å andra sidan var det ju ohållbart så som de skötte sin ekonomi vilket visade sig några år senare.
De första åren Ulf spelade i A-laget spelade LHC i division 1 västra och gjorde bra resultat. Roland Bond var tränare och det fanns en god stämning i klubben. När Mats Andersson gick bort vände det och ett år senare blev LHC tvångsdegraderade till division 2.
– Jag fick spela med Rob Brown då, berättar Ulf. Han var en jätteduktig spelare, seriös och bra tränad. Det var då vi påbörjade resan tillbaka med spelare som Ulf Söderström, Matthias Nilimaa, Erkki Saramaa, Mange Johansson och Mike Helber.
Ulf gjorde totalt sju säsonger i LHC:s A-lag, där säsongen 1990/91 sticker ut i positiv bemärkelse. – Vi spelade i en riktigt tuff division 1-serie det året med Team Boro, Rögle, Troja/Ljungby och Mölndal, säger Ulf. Team Boro gjorde en riktig idiotsatsning och plockade in 4–5 landslagsmän och plötsligt stod man ansikte mot ansikte med Anders ”Masken” Carlsson, Rolf Ridderwall, Jarmo Mäkitalo, Pelle Hånberg, Ivan Hansen och spelare man bara sett på teve. Men de fick aldrig ihop det och gick i konkurs.
1995 bytte Ulf LHC mot Mjölby där han senare fick sällskap av sin yngre bror Mats, men innan det hann den senare addera ytterligare ett par LHC-säsonger på familjekontot.
”Var ligger det jävla gymmet?”
– Jag hann aldrig se pappa spela, men jag följde med och kollade mycket när brorsan spelade i A-laget, säger Mats. Jag och några kompisar sprang runt i Stångebrohallen och letade burkar och jag minns hur hela hallen var helt rökfylld eftersom det var tillåtet att röka inne i hallen. Det var som att gå i en tjock dimma, skrattar Mats.
Mats spelade två säsonger i LHC, 1996–1998, strax innan laget gick upp i Elitserien.
– Vi hade Tommy Boustedt som tränare då, säger Mats, och han körde rätt hård fysträning. Från Hästen hade LHC värvat Peter ”Firsov” Eriksson och han var väl inte den flitigaste på fysträningarna. En bit in på säsongen blev han knäskadad. Då smög han fram till mig, förmodligen eftersom jag var en av de yngre i laget, och viskade: ”Fan, Matsa, var ligger det jävla gymmet?”.
En av matcherna Mats minns från sina säsonger i LHC var träningsmatchen mot Sovjets vingar.
– Jag var fortfarande junior men fick mycket speltid i den matchen, rekapitulerar Mats. Jag spelade ihop med min kompis Thomas Dahlqvist, och när vi spelade powerplay stod jag bakom mål och Dala framför mål. Jag hade nog tur, för det var inte nådigt så mycket stryk Dala fick framför kassen!
– Sen urartade det rejält, fortsätter Mats. En ryss satt på Magnus Johansson och slog honom i bakhuvudet, i ett annat hörn stod Mike Helber och vevade med nån. Jag minns hur Boustedt röt på bänken ”Matti, in med dig, du är ju för fan två meter!” åt Mattias Ahxner som hoppade in och tog en ryss under vardera armen och brottade ner.
Efter säsongerna i LHC gjorde Mats som många andra Linköpingskillar och flyttade till Mjölby där han fick spela med brorsan, om än inte i samma kedja. Om vi därmed har avslutat kapitlet Bogren i LHC låter vi däremot vara osagt, och med en uppmaning åt andra familjer att försöka slå det inofficiella LHC-rekordet!
Några snabba frågor till matchens profiler:
Vad var roligast, att göra mål eller assist?
Leif: Mål.
Ulf: Mål.
Mats: Mål.
Vilken är den bästa domaren du haft?
Leif: Ove Dahlberg från Surahammar och Jörgen Andersson från Småland.
Ulf: Anders Ekhagen och Sven-Olof Lundström från Linköping.
Mats: Ulf Rådbjer.
Vilken är den bästa spelaren du mött?
Leif: Det får nog bli Sven Tumba som jag spelade en uppvisningsmatch med i Nässjö när jag var 14 år. Han var en världsstjärna då och hade just spelat VM.
Ulf: Jag mötte Mats Sundin när jag gick på hockeygymnasiet i Västerås. Men då spelade jag samtidigt tillsammans med Niclas Lidström som också fick en hyfsad karriär (skratt).
Mats: Marcus Nilsson i Djurgården. Jag mötte honom i J20 Elit där han var dominant. En match i Globen tror jag han gjorde åtta mål mot oss.
Vilken är din favoritspelare i LHC genom tiderna?
Leif: Roland Bond.
Ulf: Min favorit är Ola Bergström som spelade ihop med farsan. Han hade så snygg skridskoåkning och gjorde många mål.
Mats: Det får nog bli Mats Andersson eftersom jag hade ungefär samma spelstil som han.
Vilket är ditt favoritminne med LHC?
Leif: Första året i Stångebrohallen 1975/76. Det var mycket folk och vi var rätt duktiga.
Ulf: När vi tog steget upp i division 1 1993.
Mats: Hela säsongen med Tommy Boustedt som tränare 1996/97.
Vilken är den bästa lagkamrat du haft i LHC?
Leif: För mig är det Gunnar Svensson och Anders Ivarsson. Det går inte att framhålla den ena framför den andra eftersom vi har hållit ihop i 55 år och fortfarande umgås flitigt.
Ulf: Jag säger Rob Brown. Vi fungerade väldigt bra ihop och han, till skillnad från vissa andra, gjorde ju mål på mina passningar, haha.
Mats: Det får bli mina bästa kompisar Thomas Dahlqvist och Andreas Troberg.
Vilken är din favoritramsa med White Lions?
Leif: Vore det inte för hatet skulle jag säga ”hata Mjölby Södra, hata Nyköpings BIS, hata Hästen från Peking, men vi älskar Linköping”. Det är kul med lokalrivaliteten, men jag ger inte mycket för att man ska hata varandra.
Ulf: ”Hästen har inga pengar”!
Mats: ”8–0, 8–0, vi slår alla med 8–0”
Hur följer du LHC:s matcher nuförtiden?
Leif: Jag går på vissa matcher och ser några på teve
Ulf: Jag kollar mest på teve.
Mats: Det blir teve för mig också om vi inte har något företagsevent med firman i Saab Arena.
Vem i årets LHC-lag tror du kommer överraska positivt?
Leif: Jag hoppas att det blir Jacob Johansson. LHC behöver få fram en jämn och stabil målvakt för att kunna ta det sista steget.
Ulf: Någon av de unga backarna.
Mats: Olimb-grabbarna kommer nog bli en attraktion den här säsongen.
Hur slutar matchen LHC-Malmö?
Leif: 4–2 till LHC.
Ulf: 5–3 till LHC.
Mats: 4–1 till LHC.