• Huvudsponsorer

Säsongskortsinnehavaren: Pia Ydremo Pettersson

11 maj 2020 11:00
Säsongskortsinnehavaren

Under vinjetten "Säsongskortsinnehavaren" kommer vi under ett antal veckor framöver få möta några av de som utgör kärnan av LHC-supporter, nämligen våra säsongskortsinnehavare. Alla med lika unika som fascinerade berättelser om kärleken till ett lag, en förening. Den här veckan möter vi Pia Ydremo Pettersson.


Hockey är och har alltid varit den sport som har intresserat mig mest. Redan som ung gillade jag att kolla på hockey. Jag såg exempelvis mycket på hockey-VM och liknande turneringar när det visades på TV. Hockey är en väldigt fartfylld och rolig sport att titta på. Jag har inte varit så intresserad av andra sporter faktiskt och jag har aldrig heller varit intresserad av att utöva någon sport själv. Intresset av att kolla på hockey har jag haft sedan den senare delen utav tonårstiden och lite får jag nog tacka min pappa för det. Pappa var sportintresserad, han kollade i princip på all sport, så det är mycket möjligt att mitt intresse kommer därigenom.

Sporten och Cluben har gett mig många fantastiska minnen och åren då Weinhandl, Mårtensson, Hlavac och Hlinka spelade här tillhör definitivt mina favoritminnen. Dem hade ett helt fantastiskt spel och detta var också de år som LHC lyckades ta sig till final. Dessa minnen värderar jag högt och jag kan fortfarande sitta och tänka tillbaka på den lyckosamma tiden.

När man som jag verkligen lever sig in i sporten och blir djupt engagerad i matcherna är det omöjligt att inte tänka på de lite jobbigare minnena också. Ett minne som inte är så roligt, är när vi blev utslagna i kvartsfinal mot Skellefteå, så sent som i den sjätte perioden. Den gången var jag faktiskt inte på plats i arenan utan jag var inlåst på konferens på ett hotell i Stockholm och såg matchen på storbildsskärm. Den natten sov jag ingenting, jag var så himla bedrövad och ledsen.

Som tur är så är de positiva och roliga minnena fler än de jobbiga. Eller det är iallafall de positiva som jag väljer att fokusera på. Ett fantastiskt minne runt omkring hockeyn, var då vi var ett antal bussar som åkte iväg till Karlstad. Det var LHC som ordnade en gemensam resa. Det är ett fantastiskt minne, dels för gemenskapen i bussen, men även stämningen på läktaren under matchen. Faktum är att vi tillresta LHC supportrar till och med överröstade Färjestadsklacken. Det var bara den lilla detaljen att vi inte lyckades vinna matchen, som drog ner upplevelsen, men det blev ändå ett fantastiskt minne som jag bär med mig.

Precis som många härliga minnen finns det härliga spelare och karaktärer som bidrar med det där lilla extra. Sebastian Karlsson är en sådan spelare och han är en personlig favorit hos mig. Sebbe är en sådan där grovjobbare som gör mycket i det tysta. Han är en kille som alltid sliter i varje match. Sedan har han dessutom en mysig personlighet, han är så ödmjuk och trevlig. Jag tror att han har varit extremt viktig för laget till exempel i omklädningsrummet och för att han är en person som pushar andra och alltid utstrålar glädje. Sebastian är definitivt min favoritspelare och jag bär hans tröja på varje match. Det finns självklart många härliga spelare och ledare och eftersom jag ständigt är på arenan och pratar med spelarna, blir det en härlig gemenskap med dem och då lär jag känna dem lite bättre. Det är så himla härligt, det känns som en enda stor familj. Trots att man egentligen inte känner dem på det personliga planet så bjuder de alltid på sig själva och är alltid är så trevliga. Då får man känslan av att man känner personerna och det tycker jag som supporter är otroligt viktigt och kul. Det är klart att spelarna ska ha bra kontakt med fansen, men de bjuder mer på sig själva än vad vi fans begär. Det betyder jättemycket för mig som har stor passion för laget och för sporten, att spelare och ledare engagerar sig i att prata med oss.

Säsongskort har jag haft i drygt tio år nu. Jag var på matcherna innan jag tecknade säsongskort också, då köpte jag ungefär tre biljetter åt gången, varje gång som jag fick lön. De två eller tre första åren hade jag mina platser på familjeläktaren, sektion M. På den tiden hade jag två platser en till mig och en till våra söner som fick följa med varannan gång. Sedan barnen har vuxit upp, har jag köpt mig en lite finare plats på sektion C, på långsidan. Den platsen har jag skojat och sagt att jag ska ha tills jag dör. Det är jag och grabbarna som är intresserade och som går på matcherna, min man är inte så intresserad. Han kan tycka att det blir lite för mycket hockey ibland.

Anledningen till att jag tecknar säsongskort år efter år är för gemenskapen och glädjen som hockeyn ger. Det är så fantastiskt roligt att gå på matcherna och när man känner så mycket för ett lag som jag gör är det omöjligt att slita sig från ishallen. När det är matchdag vaknar jag med en känsla utav spänning och längtan tills det blir kväll och match. Hela matchdagen bär jag med mig den känslan och glädjen över att på kväll få åka till arenan. Ja jag låter lite tokig heller hur? Men det är så roligt och jag är också väldigt tacksam för att jag har råd att ha säsongskort. Det är klart att det kostar en del men när man som jag, vill gå på alla matcher, blir det billigare än att köpa enkelbiljetter och dessutom är det skönt att ha sin egen plats. Sedan har jag min äldsta son Tobias som också har säsongskort. Han och hans kompis har platser precis bredvid mig, så det är kul att man får umgås med sonen också medans man går på hockey. Den tiden uppskattar man som mamma väldigt mycket och speciellt när barnen inte bor hemma längre.

Min relation och mina känslor för klubben är starka. Jag känner mycket för föreningen, jag är en trogen medlem och har varit i många år. Sedan ska jag vara ärlig och säga att jag inte är speciellt engagerad i föreningen på det sättet att jag går på årsmöten, men jag är självklart med och stöttar Cluben. Ser jag loggan eller matchtröjan så blir jag glad, så ska jag sammanfatta känslorna för LHC med ett ord så blir det glädje. Känslan när LHC gör mål, den går nästan inte att beskriva, det är så himla kul. Jag blir så lycklig.

Mitt liv styrs mycket efter hockeyn, när det är hemmamatch planerar jag inte in någonting annat. Andra roliga saker tycker jag att man kan planera in andra dagar i stället. Detta för att jag helt enkelt inte vill missa några matcher. Jag har turen att jag jobbar mellan halv åtta och fyra på vardagar så jobbet krockar aldrig med matcherna, det är fantastiskt. Den här säsongen var vi utomlands en period, så jag missade någon match, men det finns säsonger då jag inte missar någon match och det är målet. De matcher som jag av någon anledning missar följer jag på annat sätt, så hockeygalen det är man ju.

Favoritplatsen i arenan, är och har alltid varit där jag sitter nu. Även när jag satt på familjeläktaren var det lite av en dröm att kunna skaffa ett säsongskort där jag sitter idag. Jag sitter nu på rad sju på nedre sektionen, precis vid mittlinjen. Det kan inte bli bättre för där har man full kolla på allt. Man ser spelarnas ansiktsuttryck och hör ibland vad dem skriker till varandra. Det är den närheten jag vill ha, jag vill sitta på nedre sektionen för att få den här kontakten. Den kontakten och känslan är omöjlig att få genom tv:n. Visst är det mycket som man ser på tv som man missar när man är i ishallen som exempelvis intervjuer och snacket innan, men det kan man ju alltid se i efterhand. Känslan och stämningen man får i ishallen går inte att uppleva bättre på någon annan plats. Min man kan inte alls förstå hur jag kan sitta och titta på en match i repris som jag precis har varit iväg och kollat på, men ibland är målen så sköna, så att jag bara måste få se dem igen.

I val av plats är som jag nämnde närheten och kontakten med spelarna det viktigaste för mig. Dessutom är lite av tjusningen av att ha en egen fast plats att man även lär känna dem man sitter bredvid och egentligen hela sektionen. Man hälsar på varandra när man kommer och vissa pratar men såklart mer med än andra. Därav blir det som en gemenskap bland oss som har säsongskort och som har haft samma platser under några år.

Hoppet inför kommande säsong är att det ska bli bra. Jag är alltid så förväntansfull och hoppas alltid på att det ska bli så bra, tyvärr blir det inte alltid så. Under föregående säsongen så var det lite deppigt under vissa perioder, då vi nästan bara förlorade, men jag är lika förväntansfull och optimistisk inför varje match ändå. Jag tänker alltid att nu är det en ny match, nu kör vi. Det blir roligare med den inställningen och sedan är jag där och stöttar oavsett resultat. För mig spelar det ingen roll om vi förlorar tio matcher i rad, jag går dit ändå för jag tänker att det är då dem behöver stödet som allra mest. Men åter till hoppet inför nästa säsong, då är nog förväntansfull ordet som jag söker. Jag tror på att Pajen har kommit in i sin roll som GM, det känns rätt tryggt med honom och jag tror att han har bra koll. Jag är också väldigt spänd på de nya värvningarna som bland annat Markus Ljungh och de finska spelarna.

Sist men inte minst vill jag rekommendera er som inte redan har tecknat ett säsongskort att att göra det. Detta för att jag skulle vilja att ni, precis som jag, fick känna och uppleva den glädjen som jag känner för hockeyn. Jag försöker alltid att få folk att gå dit och jag brukar ta med några kompisar, när jag har fått några gratisbiljetter. Än har jag har inte lyckats få någon kompis att teckna ett säsongskort, men jag har genom att ta med dem till arenan iallafall fått dem till att gå på några fler matcher än vad dem annars skulle ha gjort. De personer jag har tagit med är alla överens om att kolla på tv är en helt annan grej än att se hockey på plats i arenan, med allt vad inramning och stämningen runt omkring i arenan innefattar. Sedan är det inte så viktigt för mig med alla jippon och sker som händer runt omkring. Jag kan nästan reta mig på personer som kommer fem minuter in i perioden för att man har dröjt kvar i baren. Alla får naturligtvis göra som de vill men det är ingenting för mig. Jag är på plats för att hockeyn upplevs allra bäst live och jag vill inte missa en enda sekund.