– Pappa har betytt jättemycket för mig under uppväxten. Oavsett var i utvecklingen jag befunnit mig har jag kunnat prata hockey med honom.

Det är Elliot Ekmark som säger det, innan han lägger till:

– Även min mamma Kristina har så klart varit viktig.

Vi träffas i Stångebrohallen en mörkgrå decemberdag, men för Elliot är det inte vilken dag som helst. Bara några timmar senare ska han för första gången den här säsongen åka in på isen i Saab Arena med SHL-laget.

– Det är lite pirrigt, men det hör till, säger han med ett leende.

Allt började ute i Ljungsbro. Pappa Bosse hade hunnit lägga av (han slutade blott 28 år gammal) men sadlat om till tränare och var – när Elliot tog sina första stapplande skär – ansvarig för LHC:s J20-lag tillsammans med Glenn Lanver.

– Mitt första ishockeyminne är nog hur vi åkte ut till Ljungsbro en lördag morgon mitt i vintern. Det var säkert 15 minusgrader men jag tyckte bara det var kul att få spela hockey. Mamma och pappa kanske inte var lika överförtjusta, konstaterar Elliot och skrattar till.

Tony Mårtensson den stora förebilden

Även om Elliot aldrig hann se pappa spela i LHC är det inget snack om att det är därifrån hockeyintresset kommer.

– Vi har kollat mycket på LHC genom åren, både på tv och på plats i arenan. Det var väl där mitt intresse för hockey väcktes och så jag lärde mig vad ishockey är.

– Under uppväxten var Tony Mårtensson den stora förebilden, fortsätter Elliot. Framförallt när han och Mattias Weinhandl spelade ihop!

Precis som Tony Mårtensson är Elliot center och beskriver sig själv som en tvåvägscenter som lever mycket på spelsinnet.

– Jag tycker väl själv att jag är ganska jämn över hela banan och kan användas i alla spelformer och situationer. Sen är det klart att jag gärna vill bidra offensivt.

– Jag har nog alltid varit mer av en passningsspelare än avslutare, ända sedan barnsben. Att våga ta mina egna lägen är något jag jobbar på, berättar han.

Under hela uppväxten brottades Elliot med bristen på fysisk storlek, något han tror har präglat hans spelstil.

– Det har blivit ganska naturligt att jag fått jobba hårdare i de flesta situationer för att skydda pucken eller vinna närkamper, säger han. Även om jag inte är så lång nu heller har jag börjat jobba upp vikten och styrkan och märker att det ger mig helt andra fördelar ute på isen. Kanske har jag nytta av att ha tvingats utveckla andra egenskaper som ung för att kompensera för storleken.

”Det var riktigt mäktigt”

Redan under fjolårssäsongen debuterade Elliot i SHL. Först åkte han med till en bortamatch mot Skellefteå den 3 oktober, sedan fick han sina första minuter borta mot Oskarshamn den 19 oktober.

– Det var riktigt mäktigt, säger Elliot och kan inte hålla tillbaka ett leende. Bara att få sitta på bänken och känna publiktrycket var coolt. Dessutom såg jag på nära håll skillnaden mellan J20 och SHL.

– Framförallt är det stor skillnad på hur mycket snack det är i båset. Alla snackar hela tiden och det spelar ingen roll om du är en av kaptenerna eller helt ny i laget.

Elliot är själv van vid att ha ett C på bröstet, och har under hela karriären haft en informell eller formell roll som ledare i sina lag.

– Det handlar väl om sättet jag är på mer än att jag pratar så mycket, funderar han själv. Men nu när jag vet vilken kommunikation som förväntas i A-laget jobbar jag på att bli bättre på att prata inför laget och våga ställa krav på min omgivning.

Jobbat på snabbheten

Just nu är det lite svårt för Elliot att utöva sitt ledarskap i praktiken – i alla fall i LHC J20. Inte sedan den 18 oktober har laget spelat match.

– Det har ju framförallt varit tråkigt att allt stått stilla, konstaterar Elliot. Hösten brukar vara den mest intensiva matchperioden och jag tror vi skulle ha spelat runt 30 matcher under den här perioden.

– Samtidigt har det gett tid att jobba med detaljer. Jag själv har kunnat fokusera på att öka frekvensen i skridskoåkningen och förbättra min snabbhet.

Den enda organiserade träning Elliot och hans jämnåriga haft under november och december månad är de HG-pass som legat på skoltid och några gympass där laget delats upp i mindre grupper och där de kunnat drillas av fystränare Lasse Thörnholm.

– Vi har fått egna träningsprogram som vi kunnat följa individuellt och det har funkat bra, säger Elliot men tillägger:

– Fast det är klart att det är lite skillnad att ha Thörnholm över sig när man försöker pressa ut det sista, haha.

Talanger missar en viktig del av sin utveckling

Runtom i hockeysverige har röster höjts för att de många uteblivna matcherna kan ha kraftigt negativa konsekvenser för juniorspelares utveckling, något Elliot också är rädd för.

– Som junior är man ju i en fas av karriären där man utvecklas som mest. Att då inte få spela och knappt ens träna kommer så klart påverka oss negativt på kort sikt men kanske också på lång sikt.

Det sätter dessutom honom och de andra juniorerna som kommer upp i SHL-laget i en lite utmanande situation. De ska gå från att träna några HG-pass i veckan till att spela SHL-hockey – med och mot spelare i full matchform.

– Jo, man har väl inte tajmingen riktigt när man kommer in så här, medger Elliot. Samtidigt är det så klart superkul att få speltid och vara med och känna på SHL-nivån. I den roll jag fått nu är det viktigast att bidra med energi och åka mycket skridskor, och då klarar man sig förhoppningsvis hyfsat även om man är lite ringrostig.

– Vi har haft lite genomgångar med ledarstaben i A-laget kring deras spelidé och vad vi juniorer förväntas bidra med. Det skiljer sig lite i press-spelet och hur backar och forwards ska spela utan puck jämfört med J20, fortsätter Elliot.

Grannar och kedjekompisar

Elliot understryker att det varit lätt att komma in i gruppen och att de rutinerade killarna tagit hand om de yngre på ett bra sätt. Lite extra bra kontakt har han fått med sin ena kedjekompis.

– Ja, Dan Pettersson är alltid glad och lätt att prata med. Han tar sig tid att snacka med oss nya.

– Vi bor faktiskt i samma trappuppgång, så vi är numera både grannar och kedjekompisar, lägger Elliot till med ett skratt.

Många är juniorerna som fått speltid i LHC:s A-lag den här hösten. Två forwards som fått visa upp sig samtidigt som Elliot är Mateusz Szurowski och Gustav Eurenius, båda med Bålsta HC som moderklubb.

– Det är två offensivt starka spelare, berömmer Elliot. Gurra är ganska stor men med rappa ben och bra händer. Han är bekväm med pucken och hittar många öppningar. Mateusz är mer av en sniper som gillar att skjuta och göra mål.

Gemensamt för dem alla är att de tagit vägen via LHC:s hockeygymnasium och upp i A-laget, en väg Elliot tror att fler kommer att ta framöver.

– Ja, vi har ju 04:orna Mattias Hävelid och Filip Bystedt som redan är ordinarie hos oss i J20 och jobbar på riktigt bra. Jag tycker återväxten ser riktigt spännande ut!