• Huvudsponsorer

Söndag Sön 13 September Sep
Lördag Lör 19 September Sep
Söndag Sön 20 September Sep
Tisdag Tis 22 September Sep
Lördag Lör 26 September Sep
Söndag Sön 27 September Sep
Tisdag Tis 29 September Sep
Idag 30 September Sep
Torsdag Tor 1 Oktober Okt
Lördag Lör 3 Oktober Okt
Söndag Sön 4 Oktober Okt
Måndag Mån 5 Oktober Okt
Torsdag Tor 8 Oktober Okt
Fredag Fre 9 Oktober Okt
Lördag Lör 10 Oktober Okt
Söndag Sön 11 Oktober Okt

Säsongskortsinnehavaren: Mikael Johansson

20 maj 2020 20:06
Säsongskortsinnehavaren

Under vinjetten "Säsongskortsinnehavaren" kommer vi under ett antal veckor framöver få möta några av de som utgör kärnan av LHC-supporter, nämligen våra säsongskortsinnehavare. Alla med lika unika som fascinerade berättelser om kärleken till ett lag, en förening. Den här veckan möter vi Mikael Johansson.


Hockey har alltid varit en sport som har intresserat mig, men jag skulle säga att det var mina kompisar som drog in mig i det här på riktigt för flera år sedan. Jag tänker specifikt på några gånger då mina kompisar tog med mig på match när LHC mötte Vita Hästen. På den tiden var jag inte insatt i sporten och i laget som jag är nu, men jag tyckte att det var väldigt roligt och sedan dess har intresset bara blivit starkare och starkare.

Mitt favoritminne med LHC måste vara våren 1999 när vi för första gången tog oss upp i elitserien, fast egentligen är båda gångerna fantastiska minnen men första är alltid första. Det är alltid kul när det går bra för laget som jag följer så passionerat och som jag känner så starka känslor för. Det är svårt att riktigt beskriva det här minnet med ord men det var en helt fantastisk känsla. Jag skulle inte påstå att jag direkt kommer att tänka på några specifika situationer eller mål just nu. Jag kommer garanterat på dem när jag sätter mig för mig själv, för självklart har hockeyn gett många fantastiska minnen som jag bär med sig och som jag kan sitta och blicka tillbaka på.

Baksidan av myntet är att det inte bara har varit härliga och fanatiska minnen genom åren. När man känner så mycket för ett lag som jag gör för LHC, är det oundvikligt att påverkas av de mindre bra matcherna eller resultaten. Ett sådant jobbigt minne som fortfarande svider och svider rejält, är finalförlusten mot HV71. Detta är ett fruktansvärt jobbigt minne både för att det var så otroligt nära att vi skulle gå hela vägen och för att det var mot just HV71, frågan är om jag någonsin kommer att komma över det.

För en hockeygalning som mig, som har följt hockey slaviskt i många år har jag också haft många favoritspelare genom åren. Det finns egentligen hur många spelare som helst eftersom jag har varit ett LHC fan i så många år, men mina personliga favoritspelare just nu är Jimmy Andersson, Jonas Junland och Broc Little. Jimmy gillar jag på grund av hans spelstil och att han dessutom är en väldigt trevlig kille på sidan av isen, fast det kan man säga att alla förstås är. Jonas Junland har jag alltid gillat och han är ju en egen produkt så det är ju extra kul. Broc Little är en favorit för att han helt enkelt är en väldigt duktig hockeyspelare. Han har skills och han gör mycket mål och därför tycker jag personligen att han är väldigt rolig att kolla på. I början när jag blev mer intresserad av att gå på matcher och när jag började följa hockey mer dedikerat var det Mike Helber och Ulf Söderström som var mina absoluta favoriter. Det var otroligt roligt att se dem spela, det var en fröjd för ögat och dem bjöd ofta på så kallat hockeygodis.

Jag kommer inte exakt ihåg vilket år jag tecknade mitt första säsongskort hos LHC, men det var någon gång mellan 1997 och 1999 om jag minns rätt. Jag gick självklart på många matcher innan jag skaffade säsongskort, men jag sitter i rullstol och till en början fanns det inte säsongskort som var anpassade för det. Hur jag tecknade mitt första säsongskort är en ganska lyckosam historia faktiskt. När LHC började att sälja rullstolsanpassade säsongskort hade jag först ingen aning om att det fanns, utan det var en kompis som sa det till mig. Då jag fick höra att det fanns, så ringde jag till kansliet på LHC och hörde mig för om säsongskorten. När jag ringde så fanns det endast ett säsongskort kvar, så där hade jag extrem tur.

Anledningen till att jag tecknar säsongskort år efter år är för att jag älskar sporten och för att jag älskar LHC. Sedan tycker jag att det är en helt annan sak att se matcherna på arenan än att se dem på tv. Även gemenskapen som blir, med allt från publiken som är på plats till att träffa vänner, det blir som ett enda stort och härligt umgänge. Att dela en stor passion och intresse med likasinnade vänner och supportrar är en helt fanatisk känsla och den känslan får jag bara om jag tar mig till arenan.

Min relation till Cluben är väldigt stark då man följt laget i så många år. Och i och med det har man lärt känna många spelare och ledare så jag skulle säga att LHC för mig känns som en enda stor familj.

Ska jag beskriva mina känslor för LHC skulle jag säga passion, glädje och pirr. Jag längtar efter hockey när det inte är hockeymatcher och det gör jag speciellt mycket i dessa tider. Jag skulle säga att min hockeyabstinens är väldigt hög just nu. När det är matchdag går jag runt med lite pirr i kroppen. Många gånger har jag känslan nu jävlar, nu kör vi och har vi förlorat matchen innan så är jag ännu mer taggad för att ta revansch. Det är häftigt att kunna känna så och det är kanske en anledning till att jag har blivit så fastbiten av sporten och Cluben. Jag längtar efter att få känna de här känslorna igen.

Jag skulle inte säga att mitt intresse för hockey har förändrat eller påverkat mitt liv så markant. Jag har ett jobb som inte krockar med matcherna och det är jag väldigt glad över. 2009 jobbade jag däremot på ett företag där jag jobbade kvällar, då hände det att jag tog ut några semesterdagar för att inte missa matcherna. Senare gick det här företaget i konkurs så då löste det sig ändå haha. Utöver det är det inget som kommit i vägen eller något som jag tvingats prioritera bort för hockeyns skull. Jag och mina kompisar har hockeyn som ett gemensamt intresse, till exempel när det är bortamatcher är det oftast jag, flickvännen och en kompis till som brukar träffas hemma och se matcherna tillsammans på tv. Att hockeyn som är en sådan stor passion hos mig och som jag väljer att lägga mycket tid på inte krockar med mitt liv i övrigt, är något som jag är otroligt tacksam och glad för.

I arenan idag sitter jag placerad i hörnet bakom målburen, snett över White Lions. Det är den bästa platsen jag har haft. Trots att min plats är på tredje etage och därav rätt högt upp i arenan så gillar jag platsen för att jag har en bra överblick över spelet. Visst det är lite svårt att fånga den där närkontakten med spelarna, men stämningen och känslan som finns i arenan känner jag absolut att jag kommer åt från min plats. Sedan att jag får sitta bredvid samma personer på alla matcher bidrar också till den här upprymda känslan av glädje och gemenskap. Killen som jag sitter allra närmast är en kille som jag har känt ett antal år och så brukar flickvännen oftast följa med som ledsagare. Sedan blir det självklart så att man lär känna personerna som sitter nära och det är otroligt kul när man kan knyta nya vänskapsband, speciellt med personer som har samma intresse som en själv.

Mina förhoppningar för kommande säsong är att det resultatmässigt ska gå bättre än förra säsongen. Det var tufft att vara LHC supporter under förra säsongen men det rättade till sig till slut, men jag hade gärna sett att vi tagit oss till slutspel helt klart. Laget och de nya värvningarna inför den kommande säsongen tycker jag ser intressant ut, sedan är jag väldigt nyfiken att se Markus Ljungh. Honom har jag höga förväntningar på. Sedan jag fick veta att han skulle komma hit har jag bara velat att säsongen ska börja. Även de finska nyförvärven är jag nyfiken på, dem vet jag inte så mycket om, men jag är väldigt spänd och förväntansfull inför säsongen 20/21.

Innan jag knyter ihop det här inlägget skulle jag verkligen vilja rekommendera er alla att göra som jag och teckna ett säsongskort. Som jag nämnde tidigare så är en stor bidragande anledning till att jag tecknar säsongskort år efter år, kärleken för sporten och den stora gemenskapen som man får genom att vara på plats i arenan. Jag lovar er alla att se matcherna live med allt vad det innefattar runt omkring själva spelet, inte går att känna, se eller uppleva bättre än vad det görs på plats i Saab Arena, och det vill ni inte missa.